Idag är det världsprematurdagen, en dag som jag aldrig tidigare egentligen haft en relation till innan i år. Inte för att jag fött ett prematurbarn eller någon i min närhet heller, utan för att jag lever i väntan på att vårt eget barn ska födas. Tanken på att vår lilla krabat skulle födas nu är nog skrämmande. Trots att vården nuförtiden är den bästa möjliga i vårt land så är nog det absolut bästa stället för barnet i magen. Lyckligtvis har allt hittills gått bra och vi ska bara hoppas och tro att de sista ca. tio veckorna också gör det.
Annonser
