När det säger Stop och man inte längre orkar

Jag började spela oboe för 16-17 år sedan. Jag gick först musikerlinje vid Mellersta Österbottens Konservatorium och utbildade mig sedan till musikpedagog vid Metropolia Yrkeshögskola i Helsingfors. Jag har också arbetat som oboist i Mellersta Österbottens militärmusikkår mellan 2012 och 2013 (då den tyvärr lades ner…). Under alla mina år som jag studerade oboe, så övade jag mycket. Jättemycket! Mellan 3-6 timmar per dag spelade jag, ibland även mera beroende på om det var orkesterövningar, konserter eller examen på kommande. Visst finns det dom som vid studietiden övar och spelar ännu mera än jag, men allt är så individuellt och beroende på instrument också (men sådant går jag inte in på nu). Under helger och somrar blev det givetvis mindre övning, hade också totalt spelfria perioder (under somrarna) då jag helt enkelt tillät mig ha ledigt och vila ut. Nåja, till saken: i något skede började jag bli trött, inte fysiskt men psykiskt. Trött på att öva, öva och öva. På att prestera och bli bättre. Trött på att hela tiden koncentrera mig på alla små detaljer som hur man står, hur jag andas, var jag andas, hur fingrarna ska gå, hur ansiktet ska vara, var det ska vara legato och sjungande vackert, var ska jag spela tyst och hårt, etc. etc. Jo, det var ett måste att fokusera på allt det där, men i något skede blev det för mycket. Jag blundade egentligen för det, gick in i en ”övnings-dimma” och övade ännu mera. Klart jag ändå njöt av att spela. Men mindre hela tiden och ibland bara när det gick bra , och när allt flöt på och när jag fick göra musik. Men vägen dit var ibland lång. För lång! Men jag var i detta skede på slutrakan av mina studier och hade examenskonserter på kommande där jag skulle spela bäst vad jag någonsin gjort. Jag intalade mig hela tiden: ”jag MÅSTE njuta av musiken, för jag KAN det jag ska spela”, och det blev ett mantra på gott och ont.

19-9-16-1

Detta ledde till att när jag väl fått min musikpedagogexamen våren 2014 sade det stop. Kroppen sade inte stop, utan psyket sade stop. Jag orkade inte längre öva eller spela så mycket jag gjort tidigare. Sommaren gick ännu med lite konserter och spelningar, och jag har nog haft spelningar nu som då efteråt också. Gladeligen! Men fortfarande har vägen till konserten varit tung, och själva processen att ta fram oboen för att öva har varit oerhört jobbig. Lite som när du vet att du borde städa, eller borde städat för tre veckor sedan, men hittar på en massa annat roligt att göra istället. Så kändes det. Jag städade hellre än spelade då. Att medge att det var så ville jag inte. Har inte kunnat prata om detta med någon, inte lärare, vänner, kollegor, man eller familj. Jag skämdes väl lite? Eller ganska mycket egentligen. Inte kan ju en proffsmusiker inte vilja öva och spela heller? Att få höra från olika håll att ”du borde kanske spela lite mera” så gjorde inte saken bättre, iaf inte under första året, utan istället tänkte jag bara, ”jo jag måste, men jag orkar helt enkelt inte”. Skuldkänslor vid spelningar hade jag i mängder, jag borde ju ha övat mera, ha ett bättre flyt vid uppträdanden, och spela ännu vackrare och bättre tekniskt. Jag var ju ett proffs ändå, så misstag tillåts ju inte. På samma gång var jag väldigt avundsjuk på andra som var så mycket bättre än jag. Jag ville också spela så bra, men orken fanns inte där då…

19-9-16-4

Nu är det lite på två år sedan mitt stop. Senaste halvåret har ett sug till att spela sakta men säkert igen kommit tillbaka. Sommaren kom och gick, lite si som så med spelandet, men det har det nog alltid gjort för mig om jag inte haft någon konsert eller spelning som verkligen fått mig att spela. Men nu kan jag säga, att nu VILL jag spela igen. Äntligen! Jag insåg också att nu måste jag inte längre spela skalor och etyder om jag inte vill. Jag FÅR spela skalor och etyder NÄR jag vill. Jag FÅR spela precis VAD jag vill! Jag får spela Strauss conserto i timmar och slipa på den för att få den bra, men blir jag trött på den för stunden kan jag istället spela Mozart eller Schumann eller Kalliwoda, eller varför inte en av Ferlings etyder (som ibland kan vara rena pesten…). Att dessutom inse att jag inte måste spela två timmar i sträck, kom som en blixt från en klar himmel. Låter säkert konstigt, men jag levde så länge i perioden då jag hade två timmars övningstider inbokade i mitt schema, så det blev något som var ett ”naturligt måste”. Jag längtar efter stunder då jag får ta fram oboen och spela, även om den stunden ibland bara blir en kvart. Nu VILL jag äntligen spela igen! Det känns BRA att spela!

19-9-16-5

Att ta mig tid att spela, måste jag ju fortfarande. För att vara hemma med en sju och en halv månaders bebis tvingar ju en att planera tiden, och man kan inte göra allt just då man har lust. Och efter en så här lång paus tar det ett tag också innan jag är i lika bra spelform som jag en gång var. Men nu om jag spelar tre-fyra gånger i veckan är det mycket bra av mig. Att spela tre fyra timmar dagligen klarar jag inte av nu ännu, vare sig tidsmässigt, psykiskt eller fysiskt. Men när nu jag äntligen kan spela utan att känna ångest för att inte ha spelat, är stort. Kanske jag behövde den här pausen? Folk går ju in i väggen för mindre, får en burn-out och blir sjukskrivna. Kanske det här var min burn-out? Jag jämför mig lite med en toppidrottare, för sist och slutligen så har toppidrottare och proffsmusiker en hel del gemensamt. Båda har press på sig hela tiden och måste prestera bättre hela tiden. Båda måste hela tiden vara på topp så de måste träna hela tiden. Ingen tillåts stora misstag, för då det kan stå dig dyrt senare…

19-9-16-3

Men nu har ”rehabiligteringen” inletts med positiva tankar och en spelglädje som kommer inifrån. Saknaden till att få uppträda finns igen, och längtan till att få sitta i orkesterleden igen. Men nu känns det bra, det känns som om det är något jag vill igen. Visst kommer pressen att måsta spela perfekt alltid finnas där, men så är det att vara proffsmusiker, så det är något jag helt enkelt får leva med. Men när ångesten inte längre tar överhand och glädjen i att få producera musik finns, så blir det väl bra i slutändan ändå? Nu kan jag fortfarande ha mitt gamla mantra, men i form av att ”jag FÅR njuta av musiken nu, för jag KAN spela”.

19-9-16-2

Annonser

Kategorier: Uncategorized

Taggad som: , ,

1 kommentar »

  1. Hieno kirjoitus! Tämä kolahti, koska olen paininut samojen asioiden kanssa. Musiikin tekemisen ilo on ollut välillä kateissa, koska paineet ovat välillä olleet niin kovat. Olen pitänyt klassisesta musiikista soittotaukoa ja tehnyt paljon omaa musiikkia (poppia), ja koen että tämä on vapauttanut ja monipuolistanut omaa musiikkisuhdettani. ”Klasaritauon” aikana olen nauttinut myös klasarikonserteissa käymisestä ihan eri tavalla kuin ennen. Nykyään soitan jälleen pianoakin, ja nyt suunnittelen projekteja sen ympärille. Eli aikalailla samanlainen prosessi kuin sulla. 🙂 Näille jutuille ja fiiliksille täytyy vain antaa aikaa ja muistaa se, että itseään voi toteuttaa niin monin eri tavoin. Kiva kuulla tarinasi ja soitonilon palautumisesta. Tsemppiä jatkoon & ihanaa syksyä Pernilla! terv. Anu H 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s