”En minut kvar orkestern…”

Det går ett härligt sorl bland människorna backstage. Kören har redan sedan en stund tillbaka ställt upp sig på led, redo att gå in på scenen. Vi musiker står lite här och var i olika stora grupper och pratar med varandra, en del berättar halvdåliga musikerskämt (nåt som brukar höra till innan spelningar) andra pratar frisyrer eller klädseln. Lite komiskt ändå att orkestern är allt annat än i ordning  för att gå in, för vi ska ändå gå in först på scenen. Solisterna står också bland oss backstage och deltar i diskussioner. Thomas Lundin går lite nervöst runt bland oss och jag tar tillfället i akt och frågar om han är den som är mest nervös av oss. ”Jag tror det” säger han, mannen som aldrig brukar vara nervös när han själv ska upp på scenen, men nu verkar det svårare att släppa (Thomas egna ord) men tycker det är fullt förståeligt, det är ju ändå hans och Thomas Enroths verk som nu ska spelas. Deras skuta som ska sjösättas…

”Fem minuter kvar hör ni”, ropar någon och en stund senare börjar det höras mera schhh ljud här och var. Tre minuter kvar, och det börjar väl kännas lite småpirrigt men känns ändå ganska lugn. Det jag själv är mest nervös för är första tre tonerna. Jag har äran att få spela ett stort solo i ouvertyren, så med andra ord, första solotonerna som hörs i hela verket är det jag som spelar. Det som gör mig nervös är egentligen inte själva solot utan det faktum att jag börjar på ett lågt h, som är näst lägsta tonen man kan spela på oboe, och den är inte alltid den lättaste att få till på ett mjukt och lätt sätt utan att kixa (dvs. få den att ljuda utan andra ljud i början eller ”smälla till”)…

”En minut kvar orkestern”, ropar våran konsertmästare Krista. Liten stund ännu och sedan är det dags att gå in. Trots att vi stått lite huller om buller går vi sedan in på scenen i den ordning vi sitter. Publiken applåderar och jag sätter mig, tar fram munstycket ur lådan, knäpper på stäm-mätaren och utbyter några blickar med Krista att ska vi verkligen stämma nu när publiken applåderar då kören ställer upp. Men vi gör det och jag spelar ett A som jag brukar…

Inledningsvideon kör igång och det är nu det gäller. När väl ouvertyren börjar så är koncentrationen på topp. Jag följer med taktslagen, räknar, andas, gör en sista snabbcheck på att oboen inte i misstag heller är snett ihopsatt. Räknar vidare tre-två-tre-fyr, fyra-två-andas-ladda…och så börjar jag mitt solo. Felfritt börjar jag och kan lugna mig en aning och njuta av resten av solot också.

Så kör vi på, del efter del. Solisterna kommer in, sjunger sina delar, kören sjunger, vi spelar, laddar upp för mindre solon igen, andas ut mellan varven och spelar vidare igen. Plötsligt är vi framme vid sista delen och sista tonerna. Applåderna ljuder, publiken stiger upp och man är nästan lite paff. Är det slut redan? Det gick ju såå bra! Vi tackar och kör sedan en liten encore och får ännu lite fler applåder…känslan i rummet är nästan magisk kan jag säga.

9.11.17.2
En obligatorisk selfie innan konserten…
9.11.17.1
Och så vår dirigent Nils-Petter Ankarblom samt solisterna Margaretha Nordqvist, Therese Karlsson, Sören Lillkung och Erik-André Hvidsten efter premiären.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s