Februariutmaningen

Hur gick det med januariutmaningen då? Ja, si-sådär iaf. Lite slarv med det söta blev det mot slutet av månaden, men sådär som helhet gick det ju ändå ganska bra. Mot slutet av månaden slarvades det också med grönt till alla måltider, speciellt då jag inte där strax efter ögonoperationen orkade lägga energi på matlagningen, men vi ska ta och fortsätta sträva till att ha med grönsaker vid varje måltid den här månaden också, och minst en frukt om dagen (för att kanske få ännu bättre bukt på sötsuget)

Men själva februariutmaningen tänkte jag ändå inte att den skulle vara mat-relaterad utan en fysisk utmaning den här gången. I och med att jag visste att åtminstone en vecka av januari kommer vara träningsfri så tar vi en större utmaning med det i februari istället:

  • 50 km på skidor
  • 2-3 träningspass i veckan

Låter väl inte så svårt, eller krävande så visst hänger ni på februari-utmaningen?

received_10215248063382773

Annonser

Lasikoperationen – Hur gick det till?

Jag hade aldrig kunnat tro att så många klickade in på min blogg genom förra inlägget. Kan dessutom garantera att över 90 procent av er också trodde att det var en skilsmässa på gång i detta hushåll, *haha* men ser ni där hade ni nog helt fel. Men hoppas ändå jag kunde roa flera av er med mitt lilla avskedstal.

Hur som helst så har ni nu förstått att jag varit på lasik-operation. Såhär tre dagar efter tänkte jag att det kanske redan är läge att skriva ner mina tankar och erfarenheter. Kanske det finns någon där ute som överväger tanken på att få slippa glasögonen, så här kommer i alla fall min upplevelse. (vill poängtera att det här endast baserar sig på vad jag tycker och erfarit, inlägget är inte sponsrat på något vis och jag tar inte ställning desto mer till någons beslut att operera eller inte operera synen)

Innan julen bokade jag in mig på en gratis synundersökning för att se om det alls var möjligt att jag kan operera ögonen. Då var det synkontroll och så tog de bild av ögonen för att kontrollera eventuella ögonsjukdomar (antar jag), plus att de då berättade i stora drag hur en operation går till och vilka alternativ jag har att välja mellan. För mig var det två olika laser-tekniker de erbjöd, FemtoLasik och SMILE. (Vill någon veta mer om någon av dem så kan ni t.ex klicka in er här, sidan är på finska). Själva laseroperationen bokade jag sedan in till januari, eller mera noggrant tills i fredags.

Det jag skulle tänka på innan operationen var att jag inte fick använda kontaktlinser på minst en vecka, och dagen innan operationen fick jag heller inte dricka stora mängder alkohol eller äta allt för salt mat. Inga problem med andra ord på någon av dom punkterna. Operations besöket började med att jag fick prata med en sjuksköterska som gick igenom vad som ska göras och fram för allt berättade hon hur jag ska sköta ögonen efter operationen, vilka ögondroppar jag ska använda och hur ofta, hur jag droppar osv. Hon droppade också mina ögon med första dosen antibiotikadroppar. Några minuter senare droppade hon också något som förhindrade ögonen för att bli helt röda efteråt, inget som annars hade någon annan verkan än att jag skulle se ut som ett monster, så jag skrattade och tog gärna emot dom dropparna också. Skulle jag velat skulle jag också nu i början fått lugnande medicin, men jag kände mig faktiskt inte alls nervös inför operationen så tackade nej till det.

Efter sjuksköterskan var det läkarens tur. Han kontrollerade ännu min syn, såg in i ögonen med någon stark lampa (alltså nej han lyste inte direkt i ögat med lampan, utan undersökte på nåt sätt…) och så beslöt vi vilken typ av operation det skulle bli. Jag valde FemtoLasik av den enkla orsaken att då ser jag bra redan denna vecka. SMILE skulle varit ett bra alternativ eftersom den har lite lättare läkningsprocess, men däremot så blir synen gradvis bättre under en lite längre period så för mig som ska se noter dagligen skulle det kanske ändå inte varit det bästa alternativet. Så FemtoLasik fick det bli.

I operationsrummet fick jag lägga ner mig på bordet för att samma sjuksköterska som jag tidigare pratat med började förbereda mig och mina ögon för operation. Jag fick ett hårnät så att håret inte skulle spreta i vägen och så skulle hon tvätta ögonen och området kring ögonen. Två doser av bedövnings-droppar fick jag i ögonen. Första gången sved något fruktansvärt, men inte längre än typ fem sekunder (helt normalt!), sedan tvättade  hon ögonen, gav den andra dosen bedövning, som inte sved alls längre, och så tvättade hon ännu ett varv för att det säkert skulle vara operations-sterilt.

Nu var det då dags. De rullade operationsbordet under första lasermaskinen och började de sista förberedelserna. Nu var det läkaren som gjorde allt medan sjuksköterskan höll mig i handen (och det var faktiskt enormt skönt och lättande att hålla någon i handen trots att jag inte var nervös). En annan sköterska fanns också med i rummet (hon som gjorde den första ögonundersökningen i december), och jag tror hon assisterade läkaren mera men kan inte riktigt uttala mig om deras roller eftersom jag inte riktigt hade synen eller möjligt att följa med. Alla moment i operationen gjordes hela tiden för ett öga i taget, så det de gjorde med höger öga kunde jag vänta mig en gång till med vänster.

De lade en lapp/ett skydd för vänster öga för att jag skulle kunna fokusera bättre med det högra under själva processen. Läkaren tog en tejpbit som han fångade/tejpade/vek bort mina ögonfransar med innan han lade grejen som håller upp ögat på plats. Sedan sköljde han ögat med något och jag skuffades helt under maskinen. Nu var det första lasern, den som skär upp en flik, under vilken sedan själva korrigeringen sker. Här var första och enda gången jag kände mig lite nervös, men det också bara en liten stund, för hade inte tid att vara nervös utan sku skulle hela tiden fokusera på en grön blinkande lampa/punkt. Själva lasern kändes inte alls, eller jo jag kände kanske att något skedde i ögat men det tog inte sjukt men inte kan jag heller säga hur det kändes, för det kändes egentligen inte alls. Femton sekunder tog denna laser, snabbare enligt mig, men tidsuppfattningen är väl inte den bästa i sådana där situationer. Men de tog bort grejen som håller upp ögat och tejpen som höll ögonfransarna, och gjorde samma procedur med vänster öga. Tejp, ögonhållaren, under lasern, fokusera på lampan medan lasern skär fliken och sedan var den delen över.

Nu fick jag flytta mig på nästa brits för nu skulle synen korrigeras. Efter att lasern skurit fliken ser man suddigt, men jag såg iaf så pass mycket att jag såg det lilla trappsteget ner från första britsen och åt vilket håll jag skulle ha huvudet på nästa, men de ledde mig nog på rätt plats. De började igen med höger öga, och samma procedur med tejpen och ögonhållaren. Nu skulle läkaren först vika upp fliken för laseroperationen. Vad exakt han gjorde vet jag inte men han ”påtade” på i ögat med något en liten stund och sedan hissades jag upp en bit (eller sänkte de lasern lite, kommer faktiskt inte ihåg..) och nu skulle magin ske (eller hur man nu ska säga det). Den här lasern varade heller inte länge, men något längre än den första, 17-20 sekunder sade de väl innan att den tar, så nej det var inte länge, men däremot så luktade det bränt, som bränt hår typ under tiden och så var det ett litet borrande ljud, lite som en tandläkarborr men mycket tystare så kanske inte det mest behagliga ljudet. Skulle under tiden igen fokusera på en liten grön lampa, men jag tyckte iaf den försvann eller det blev ett rött sken när lasern började, men koncentrerade mig bara på att fokusera på samma punkt. När lasern var över hissades jag neråt lite igen för att läkaren skulle lägga fliken på rätt plats. Han ”påtade” igen i ögat och avslutade med något som kändes som om han skulle pensla hela ögat med en liten mjuk gummiskrapa och någon vätska. Till slut tog de bot hållaren och tejpen och det var dags för vänstra ögat. Nu sade sköterskan att nu är 75% klart, oho, redan tänkte jag…Samma procedurer igen, men nu tog det lite lägre för läkaren innan de kunde lägga igång lasern, tydligen ville inte fliken lossna eller något liknande men sedan var det lasern och den brända lukten igen. Läkaren lade fliken på plats ”penslade” ögat och så var det klart.

Operationen hade gått bra och nu var den över. Snabbt hade den gått, kanske 20-30 minuter från att jag steg in i operationssalen tills nu. Det var egentligen inte alls skrämmande, lite spännande men inte läskigt och det tog inte sjukt eller något. Det värsta i operationen var nog när tejpen från ögonfransarna skulle dras bort, lite som att dra bort ett plåster som inte ens sitter hårt men det var ändå värst (vilket jag också kommenterade varje gång de gjorde det). Nästvärst var när de lade dit och tog bort ögonhållaren, för den kändes lite obehaglig, men som sagt, de var de värsta delarna, så nej det var inget farligt alls.

Jag fick sätta mig upp och de frågade hur det känns och hur jag ser. Bra tyckte jag och svarade också på vad klockan var ”fem över tre, eller nej fyra över” och så skrattade de lite ock konstaterade att bra att jag ser bra redan. Jag fick flytta mig till vilorummet där jag fick en tekopp, en smörgås och lite choklad. I vilorummet var det mörkt och jag fick sitta och blunda i stora fåtöljer och lyssna på radio. En timme satt jag där och ett par gånger kom sköterskan och droppade fuktgivande droppar i mina ögon. Efteråt fick jag ännu träffa läkaren som gjorde en snabb kontroll i ögonen med den samma starka lampa han använde innan operationen, den här gången däremot bländade den något fruktansvärt, men allt såg bra ut så jag fick klartecken att få åka hem. Första jag gjorde var självklart att gå till apoteket för att köpa ögondroppar. Det var inte kul, för det var så himla ljust i apoteket att jag inte riktigt visste hur jag skulle ha ögonen, men droppar fick jag köpt och gick sedan till bilen som Älsklingen väntade i och vi åkte hem.

Läkningen har gått bra, droppar ögonen ännu ca en gång i timmen med fuktgivande droppar och med antibiotikadroppar fyra gånger per dag. På nätterna har jag tejpat två genomskinliga sköldar på nu första veckan för att inte i misstag gnugga mig i ögonen eller sova på något sätt så det gnider mot ögonlocken. Jag ser suveränt men blir lite trött i ögonen mot kvällen eller om jag länge sitter med en skärm och då blir det lite suddigt men det kommer väl bli bättre så småningom. Kan ändå säga att känslan att se bra mitt i natten i mörker också en underbar känsla, eller alla andra små tillfällen där man inte behöver ha glasögon i vägen…

Operationen gjorde jag vid Silmäasema i Vasa och kan bara säga att personalen där var suverän! Vänlig och proffsiga, berättade hela tiden vad som är på gång, vad som ska ske, hur länge det är kvar och så höll ena sköterskan handen genom hela operationen. Ska ännu in på en återgranskning om en månad för att se att allt läkt som det ska, men tills dess ska jag droppa ögonen och följa alla små råd jag fått för att läkningen ska gå så bra som möjligt.

22.1.18.1.jpg

 

Dags att gå vidare

19.1.17.2.jpg

Vår relation började redan i högstadiet. Till en början var den inte så stark utan du hjälpte mig mest när jag behövde det. Så småningom växte behovet att ha dig nära allt starkare och med tiden blev vi oskiljaktiga. Vår relation blev aldrig kärlek, men en vänskapsrelation som var ack så viktig, för jag klarade mig inte helt enkelt utan dig. Vi har gått igenom mycket, och genom åren har vi också gjort olika stilförändringar tillsammans. Du har lyft upp mitt yttre på ett helt unikt sätt, samtidigt som du varit en styrka för mitt inre. Vi har genom åren haft våra duster och jag har haft dagar då jag försökt leva utan dig och istället ersatt dig med någon annan, men i längden har det inte varit lönt för du fick alltid komma tillbaka till mig. Inget kunde trots allt ersätta dig. Med åren har ändå min längtan att igen få gå min egen väg växt allt starkare och jag kände att det började bli dags att ge upp vår relation. Efter att ha samlat modet, beslöt jag att det är nu det gäller. Nu ska jag klara mig på egen hand. Jag antar att den här första tiden kommer vara lite tyngre och det kommer svida, men de säger att tiden läker alla sår. Jag kan inte garantera att vi aldrig blir partners igen, kanske vi hittar tillbaka till varandra ännu på ålderns höst, en det får tiden utvisa. Men vill ännu tacka dig för dessa 15 år som du varit mig nära. Tack kära glasögon för den här tiden, men nu är det dags att se livet igen helt genom egna ögon.

19.1.17.1

Lek, bus och hederlig husmanskost

Blev två VAB-dagar såhär direket på terminsstarten. Är inte förvånad för borde ha lärt mig redan på den korta tid vi fått ha vår lilla tjej på dagis att så fort det varit lov och vi återvänder tillbaka till vardagen får vi någon form av sjukstuga. Denna gång har vi ändå sluppit lindrigt undan med knappa tre dagar feber, och förkylning. Idag har hon varit helt feberfri, däremot har hostan tagit över, men den ska vi väl bli kvitt här om några dagar också (hoppas jag). Tillbaka till jobb och dagis blir det i alla fall imorgon. Men ungefär såhär har den här dagen sett ut;

Detta bildspel kräver JavaScript.

lek, bus och ännu mera lek, lite vila, mys och en massa kramar och pussar.

Vid kvällens middag insåg jag också att vi faktiskt blivit väldigt bra på närproducerat mat i detta hus. Inhemskt har jag prioriterat alltid, speciellt när det kommer till kött och mjölkprodukter, men nu har vi faktiskt haft möjligheten att ta steget närmare och äter så närproducerat det bara går (utan att odla själv). Tack vare våra grannar som driver Gårds-Smak. Många har säkert redan hört eller läst om dom men vill också jag rekommendera deras tjänster. Vi beställer mat via gårds-smak nästan en gång per vecka. All gris- och nötkött, ägg, mjölk, potatis och stor del av grönsakerna kommer från dem. Så behändigt att få levererat hem till trappan också, är vi inte hemma lämnar vi bara ut kylväskan så hålls maten där tills vi är hemma. Betalningen sker också antingen direkt via nätbanken eller så får man ta allt på månadsfaktura. Största delen av deras köttprodukter är visserligen frysta så kan behövas lite mera planering vid maten än ”vad-ska-vi-äta-om-en-kvart”-tankesättet, men nu när vi fått rutinen inne går det av sig själv. Många har frågat om vi varit nöjda med produkterna, och ja det har vi, det är rena köttprodukter och kan man klaga på vanliga närodlade grönsaker ens? Några har också frågat om produkterna är mycket dyrare, och nej det är de inte. Så jag drar gärna mitt strå till stacken och äter närproducerat mat direkt från granngården.

Av dagens middag var följande huvudingredienser från Gårds-Smak: potatis, malet kött, mjölk, tomat och gurka.

dav

(Detta inlägg skulle inte ursprungligen bli ett reklaminlägg, och det är heller inte något samarbete utan jag konstaterade bara att vi verkligen börjat äta lokalproducerat)

Styrka och balsam för kroppen

En riktigt skön helg har vi haft här i huset. Lördagen var lugn och vi bakade chokladmuffins till kaffet med svärföräldrarna som kom till oss på kvällen. Jag hann till och med sitta vid pianot en bra stund medan Lillis sov sin middagsvila. Trots att jag undervisar piano tre dagar i veckan så finns inte tiden att spela egna stycken alltid där, men i år ska jag satsa mer på det igen. Ett nytt stycke varje månad är tanken.

IMG_20180114_221451.jpg

IMG_20180113_233541.jpg

Idag började jag dagen i skidspåret och stakade ytterligare 12km till månadens saldo. Sedan har det följt mycket lek, lite stickning, soffhäng och en hel del lugn och ro precis som en söndag ska vara. Ikväll tog jag mej själv i kragen igen och åkte på vårterminen första StrongByZumba-pass. Nu är jag däremot helt slut i kroppen så får se om jag kommer mej upp ur sängen alls imorgon. Lämnade nog en stund efteråt på mera röjning, men för hoppningsvis hjälper bastun lite att mjuka upp musklerna lite mera. Borde ju sova gott inatt iaf.

IMG_20180114_214015.jpg

Januari-utmaningen

Godmorgon fredag! Vi är visserligen redan fem dagar in i januari och de flesta har redan skrivit om sina mål och löften inför år 2018. Jag har faktiskt också skrivit ett inlägg om mina mål, men när det var fem före klart kändes det ändå inte som jag ville publicera det, att lägga ut mål för ett helt år känns så långt fram nu. Visst kan jag lägga upp att börja träna mera, äta hälsosammare, spendera mer tid med familjen, göra det ena lova det andra…men det kändes inte som årets grej,  så i år tänkte jag lägga upp mål som inte är för tolv månader, utan vill ha en-månaders utmaningar. Så från ooch med nu tänker jag lägga upp en månads utmaning, och alla som vill får hänga på bäst de vill.

Januari-utmaningen blir faktiskt en hälsoutmaning. (Blev någon förvånad?) Under januari kommer vi här hemma leva hälsosammare

  • äta mera frukt och grönt
  • lite mindre bröd
  • skippa alkoholen
  • sött endast till helgen (och det då som efterrätt till middagen eller nåt smått gott på lördagkväll)
  • ingen slarvmat och mera planerad veckomat.

 

27.6.17.1Planen är inte en helomvändande super-mat månad, för det tror jag inte vi skulle klara av (ännu) utan små lättare förändringar och som en väg mot en sund levnadsvana. Att inte lova detta för ett helt år ger också mig mera energi att hålla målet, då blir det inte det där tankesättet att ”men vi börjar imorgon istället”, sedan kan man ju alltid utveckla och ha nya mål för nästa månad…

Är det någon annan som hänger på januari-utmaningen? (Det är bara den femte ännu så ni hinner bra med…)

Sjukstuga

Så var det hänt. Förkylningen tog överhand, både på mig och Lillis. Egentligen förberedde jag mig hela natten till tisdagen att vara hemma med sjukt barn redan på tisdag, men det dröjde ändå några timmar längre innan febern steg för oss båda. Själv satt jag och frös så jag skakade medan jag undervisade, och antar att febern började ta sats just då. Kvällen spenderades sedan i soffan halvsovandes med en lika sjuk fröken i famnen och barnkanalen på TV. Efter en ordentlig natt blev det ju nog bättre för oss båda, men blev en sväng till HVC med Lillis för att få ögondroppar. Är inte helt säker på om det var en ögoninflammation eller ”bara” en infektion för hon totalvägrade se på sköterskan. Nå nu borde det ju hur som helst bli bättre, och vi försöker droppa i ögonen 6-8 gånger per dag, men det är ju sådär passligt lätt med en som gråter och kniper igen ögonen så fort hon ser att jag tar fram flaskan…

1.11.17.1

Hade inte alls tid att bli sjuk nu. Inte för att man nånsin blir sjuk när det passar, men kan ju iaf trösta mig med att jag ändå hellre är sjuk nu än nästa vecka eller nån gång resten av den här månaden. Så lite tur i oturen ändå. Borde ju vara på benen igen nu efter några lugna dagar hemma, vi får väl bara hoppas far i huset håller sig frisk iaf.