Toner som berör

skymninggryning.jpg

Tjugo gånger hade jag äran att börja konserterna med solo-toner. Tjugo gånger fick jag vara mer eller mindre nervös för just de tre första tonerna innan det sedan flyter på nästan av sig själv. Egentligen flöt det nog aldrig helt av sig själv, utan varje gång har jag fått leva mig in i musiken för det är ju först när man spelar från hjärtat som det berör. Och just det är vad jag vill göra med musiken jag spelar. Spela in i hjärtat på folk och beröra dem. Och det har jag verkligen fått göra tack vare de underbara toner som komponerats till Skymning Gryning. Dessutom har jag fått göra det tillsammans med ett gäng helt underbara människor. Många har fått alldeles speciella platser i mitt hjärta och är tacksam och glädjefylld över att veta att vi kommer göra mycket tillsammans ännu i framtiden.

24312718_1530277990388678_5996895566572095654_n

Känslan man får när folk berömmer ens spelande är väldigt fin, blir väldigt personligt men också väldigt svår att beskriva. Jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång någon tackar för de vackra tonerna eller när någon säger hur otroligt fint jag spelar. Fick också frågan idag av en som undrade om jag aldrig spelar fel, då började jag nog bara skratta, för visst gör jag det, precis som de flesta andra musiker. Jag tar aldrig för givet att jag spelar rätt, vackert eller i ton med andra utan jag jobbar hela tiden för att det ska bli vackert, rätt och i ton med andra. Jag vill ha en själ med i varje ton, såväl på långa solofraser som på enstaka toner som skapar klangen i orkestern. Är kanske lite väl självkritisk ibland också, men samtidigt behövs det också med ett så känsligt instrument som oboen är. Men varje ord jag fått under den här orkesterperioden bevarar jag i mitt hjärta, och hoppas jag får beröra alla igen vid något tillfälle.

keep-calm-and-play-oboe-43

Så den här perioden må vara vid sitt slut, men som vi konstaterade med ena Thomas idag är att nu avslutar vi detta med ett utropstecken, och klickar sedan för ett styckebyte, för trots allt kommer vi fortsätta härifrån med någonting, någonstans och någon gång. Puss och kram till er alla! /oboisten

9.11.17.2

Annonser

Inte släppa fokuset

12.11.17

Sedan i tisdags har jag spenderat varje dag i Schaumannsalen, och nu i helgen har det dessutom blivit hela dagar. Nu har vi ju då visserligen också haft två genrep plus åtta föreställningar. Helt otroligt, egentligen att vi redan haft å-t-t-a föreställningar. Åtta så gott som fullsatta föreställningar. Några ströplatser har funnits lediga på t.ex torsdagen och fredagen men både idag och igår har alla fyra blivit helt fullsatta. Att vi dessutom fått stående ovationer på alla föreställningar hittills är också otroligt roligt. Tänk att vi kunnat ge så många människor en så fin upplevelse, och ännu får vi göra detta tolv gånger.

Efter föreställningarna har det varit roligt att lyssna på publikens kommentarer. Folk kommer fram och tackar och säger att det var otroligt vackert. ”Mäktigt” är det ord jag hört flest gånger. På facebook har jag också följt med vad som kommenterats, och blir riktigt varm i hjärtat att läsa hur berörda folk blivit av det vi gjort. Visserligen är oratoriet Thomas och Thomas stora mästerverk, men som de själva säger så är deras del endast ord och noter på papper men vi alla i produktionen är med och förverkligar detta. Det är en fin känsla.

Nu kanske man kunde tro att för att vi fått så mycket fin kritik så kan man slappna av och bara köra på, men nej, det är snarare tvärt om. Nu har ju de flesta i publiken ännu högre förväntningar på vad de ska höra så vi får ju då skärpa till oss lite mera ännu för att leva upp till de förväntningarna. När man kör tjugo föreställningar av samma verk finns ju också risken att man släpper taget och tänker att ”men det här kan vi ju redan”, men samtidigt är ju då också risken för både större och mindre fel. Det har iaf jag själv märkt att när man förlitar sig på att man hör och kan när man skall komma in med nästa toner så missar man ändå infarten. Hände sig faktisk här en föreställning för både mig och han som spelar klarinett, på samma ställe satt vi båda och lyssnade på melodierna och sedan tänker vi båda typ ”här fattas något” och så inser man att det är ju vi. Men sånt händer även för de bästa får man väl säga och det var nog bara ett par långa toner vi missade och kom in för sent på, som tur. Och jo, vi skärpte till oss efter det, men just därför är det viktigt att koncentrera sig och fokusera lite mera för varje konsert, för det är då vi levererar, det är då vi spelar in till hjärtat och det är då som publiken kan gå ut och tänka att det var något mäktigt.

Blicken framåt denna vecka

18.9.17.1.jpg

Med blicken framåt tar vi tag i nya veckan, struntar i en sjuk axel (vet inte alls vad jag gjort eller vad det är -> burana och vila ska väl hjälpa lite iaf..) ett litet kaktusfrö som gror i halsen (så går det när man är lärare och förkylningstider råder bland eleverna -> dubbla doser ingefära-shottar ett tag nu bara), lackande inspiration (->ska väl botas med pinterest än iväll) och känslan att dagarna bara rusar förbi (hallå det var ju just måndag…?)