Lasikoperationen – Hur gick det till?

Jag hade aldrig kunnat tro att så många klickade in på min blogg genom förra inlägget. Kan dessutom garantera att över 90 procent av er också trodde att det var en skilsmässa på gång i detta hushåll, *haha* men ser ni där hade ni nog helt fel. Men hoppas ändå jag kunde roa flera av er med mitt lilla avskedstal.

Hur som helst så har ni nu förstått att jag varit på lasik-operation. Såhär tre dagar efter tänkte jag att det kanske redan är läge att skriva ner mina tankar och erfarenheter. Kanske det finns någon där ute som överväger tanken på att få slippa glasögonen, så här kommer i alla fall min upplevelse. (vill poängtera att det här endast baserar sig på vad jag tycker och erfarit, inlägget är inte sponsrat på något vis och jag tar inte ställning desto mer till någons beslut att operera eller inte operera synen)

Innan julen bokade jag in mig på en gratis synundersökning för att se om det alls var möjligt att jag kan operera ögonen. Då var det synkontroll och så tog de bild av ögonen för att kontrollera eventuella ögonsjukdomar (antar jag), plus att de då berättade i stora drag hur en operation går till och vilka alternativ jag har att välja mellan. För mig var det två olika laser-tekniker de erbjöd, FemtoLasik och SMILE. (Vill någon veta mer om någon av dem så kan ni t.ex klicka in er här, sidan är på finska). Själva laseroperationen bokade jag sedan in till januari, eller mera noggrant tills i fredags.

Det jag skulle tänka på innan operationen var att jag inte fick använda kontaktlinser på minst en vecka, och dagen innan operationen fick jag heller inte dricka stora mängder alkohol eller äta allt för salt mat. Inga problem med andra ord på någon av dom punkterna. Operations besöket började med att jag fick prata med en sjuksköterska som gick igenom vad som ska göras och fram för allt berättade hon hur jag ska sköta ögonen efter operationen, vilka ögondroppar jag ska använda och hur ofta, hur jag droppar osv. Hon droppade också mina ögon med första dosen antibiotikadroppar. Några minuter senare droppade hon också något som förhindrade ögonen för att bli helt röda efteråt, inget som annars hade någon annan verkan än att jag skulle se ut som ett monster, så jag skrattade och tog gärna emot dom dropparna också. Skulle jag velat skulle jag också nu i början fått lugnande medicin, men jag kände mig faktiskt inte alls nervös inför operationen så tackade nej till det.

Efter sjuksköterskan var det läkarens tur. Han kontrollerade ännu min syn, såg in i ögonen med någon stark lampa (alltså nej han lyste inte direkt i ögat med lampan, utan undersökte på nåt sätt…) och så beslöt vi vilken typ av operation det skulle bli. Jag valde FemtoLasik av den enkla orsaken att då ser jag bra redan denna vecka. SMILE skulle varit ett bra alternativ eftersom den har lite lättare läkningsprocess, men däremot så blir synen gradvis bättre under en lite längre period så för mig som ska se noter dagligen skulle det kanske ändå inte varit det bästa alternativet. Så FemtoLasik fick det bli.

I operationsrummet fick jag lägga ner mig på bordet för att samma sjuksköterska som jag tidigare pratat med började förbereda mig och mina ögon för operation. Jag fick ett hårnät så att håret inte skulle spreta i vägen och så skulle hon tvätta ögonen och området kring ögonen. Två doser av bedövnings-droppar fick jag i ögonen. Första gången sved något fruktansvärt, men inte längre än typ fem sekunder (helt normalt!), sedan tvättade  hon ögonen, gav den andra dosen bedövning, som inte sved alls längre, och så tvättade hon ännu ett varv för att det säkert skulle vara operations-sterilt.

Nu var det då dags. De rullade operationsbordet under första lasermaskinen och började de sista förberedelserna. Nu var det läkaren som gjorde allt medan sjuksköterskan höll mig i handen (och det var faktiskt enormt skönt och lättande att hålla någon i handen trots att jag inte var nervös). En annan sköterska fanns också med i rummet (hon som gjorde den första ögonundersökningen i december), och jag tror hon assisterade läkaren mera men kan inte riktigt uttala mig om deras roller eftersom jag inte riktigt hade synen eller möjligt att följa med. Alla moment i operationen gjordes hela tiden för ett öga i taget, så det de gjorde med höger öga kunde jag vänta mig en gång till med vänster.

De lade en lapp/ett skydd för vänster öga för att jag skulle kunna fokusera bättre med det högra under själva processen. Läkaren tog en tejpbit som han fångade/tejpade/vek bort mina ögonfransar med innan han lade grejen som håller upp ögat på plats. Sedan sköljde han ögat med något och jag skuffades helt under maskinen. Nu var det första lasern, den som skär upp en flik, under vilken sedan själva korrigeringen sker. Här var första och enda gången jag kände mig lite nervös, men det också bara en liten stund, för hade inte tid att vara nervös utan sku skulle hela tiden fokusera på en grön blinkande lampa/punkt. Själva lasern kändes inte alls, eller jo jag kände kanske att något skedde i ögat men det tog inte sjukt men inte kan jag heller säga hur det kändes, för det kändes egentligen inte alls. Femton sekunder tog denna laser, snabbare enligt mig, men tidsuppfattningen är väl inte den bästa i sådana där situationer. Men de tog bort grejen som håller upp ögat och tejpen som höll ögonfransarna, och gjorde samma procedur med vänster öga. Tejp, ögonhållaren, under lasern, fokusera på lampan medan lasern skär fliken och sedan var den delen över.

Nu fick jag flytta mig på nästa brits för nu skulle synen korrigeras. Efter att lasern skurit fliken ser man suddigt, men jag såg iaf så pass mycket att jag såg det lilla trappsteget ner från första britsen och åt vilket håll jag skulle ha huvudet på nästa, men de ledde mig nog på rätt plats. De började igen med höger öga, och samma procedur med tejpen och ögonhållaren. Nu skulle läkaren först vika upp fliken för laseroperationen. Vad exakt han gjorde vet jag inte men han ”påtade” på i ögat med något en liten stund och sedan hissades jag upp en bit (eller sänkte de lasern lite, kommer faktiskt inte ihåg..) och nu skulle magin ske (eller hur man nu ska säga det). Den här lasern varade heller inte länge, men något längre än den första, 17-20 sekunder sade de väl innan att den tar, så nej det var inte länge, men däremot så luktade det bränt, som bränt hår typ under tiden och så var det ett litet borrande ljud, lite som en tandläkarborr men mycket tystare så kanske inte det mest behagliga ljudet. Skulle under tiden igen fokusera på en liten grön lampa, men jag tyckte iaf den försvann eller det blev ett rött sken när lasern började, men koncentrerade mig bara på att fokusera på samma punkt. När lasern var över hissades jag neråt lite igen för att läkaren skulle lägga fliken på rätt plats. Han ”påtade” igen i ögat och avslutade med något som kändes som om han skulle pensla hela ögat med en liten mjuk gummiskrapa och någon vätska. Till slut tog de bot hållaren och tejpen och det var dags för vänstra ögat. Nu sade sköterskan att nu är 75% klart, oho, redan tänkte jag…Samma procedurer igen, men nu tog det lite lägre för läkaren innan de kunde lägga igång lasern, tydligen ville inte fliken lossna eller något liknande men sedan var det lasern och den brända lukten igen. Läkaren lade fliken på plats ”penslade” ögat och så var det klart.

Operationen hade gått bra och nu var den över. Snabbt hade den gått, kanske 20-30 minuter från att jag steg in i operationssalen tills nu. Det var egentligen inte alls skrämmande, lite spännande men inte läskigt och det tog inte sjukt eller något. Det värsta i operationen var nog när tejpen från ögonfransarna skulle dras bort, lite som att dra bort ett plåster som inte ens sitter hårt men det var ändå värst (vilket jag också kommenterade varje gång de gjorde det). Nästvärst var när de lade dit och tog bort ögonhållaren, för den kändes lite obehaglig, men som sagt, de var de värsta delarna, så nej det var inget farligt alls.

Jag fick sätta mig upp och de frågade hur det känns och hur jag ser. Bra tyckte jag och svarade också på vad klockan var ”fem över tre, eller nej fyra över” och så skrattade de lite ock konstaterade att bra att jag ser bra redan. Jag fick flytta mig till vilorummet där jag fick en tekopp, en smörgås och lite choklad. I vilorummet var det mörkt och jag fick sitta och blunda i stora fåtöljer och lyssna på radio. En timme satt jag där och ett par gånger kom sköterskan och droppade fuktgivande droppar i mina ögon. Efteråt fick jag ännu träffa läkaren som gjorde en snabb kontroll i ögonen med den samma starka lampa han använde innan operationen, den här gången däremot bländade den något fruktansvärt, men allt såg bra ut så jag fick klartecken att få åka hem. Första jag gjorde var självklart att gå till apoteket för att köpa ögondroppar. Det var inte kul, för det var så himla ljust i apoteket att jag inte riktigt visste hur jag skulle ha ögonen, men droppar fick jag köpt och gick sedan till bilen som Älsklingen väntade i och vi åkte hem.

Läkningen har gått bra, droppar ögonen ännu ca en gång i timmen med fuktgivande droppar och med antibiotikadroppar fyra gånger per dag. På nätterna har jag tejpat två genomskinliga sköldar på nu första veckan för att inte i misstag gnugga mig i ögonen eller sova på något sätt så det gnider mot ögonlocken. Jag ser suveränt men blir lite trött i ögonen mot kvällen eller om jag länge sitter med en skärm och då blir det lite suddigt men det kommer väl bli bättre så småningom. Kan ändå säga att känslan att se bra mitt i natten i mörker också en underbar känsla, eller alla andra små tillfällen där man inte behöver ha glasögon i vägen…

Operationen gjorde jag vid Silmäasema i Vasa och kan bara säga att personalen där var suverän! Vänlig och proffsiga, berättade hela tiden vad som är på gång, vad som ska ske, hur länge det är kvar och så höll ena sköterskan handen genom hela operationen. Ska ännu in på en återgranskning om en månad för att se att allt läkt som det ska, men tills dess ska jag droppa ögonen och följa alla små råd jag fått för att läkningen ska gå så bra som möjligt.

22.1.18.1.jpg

 

Annonser

Dags att gå vidare

19.1.17.2.jpg

Vår relation började redan i högstadiet. Till en början var den inte så stark utan du hjälpte mig mest när jag behövde det. Så småningom växte behovet att ha dig nära allt starkare och med tiden blev vi oskiljaktiga. Vår relation blev aldrig kärlek, men en vänskapsrelation som var ack så viktig, för jag klarade mig inte helt enkelt utan dig. Vi har gått igenom mycket, och genom åren har vi också gjort olika stilförändringar tillsammans. Du har lyft upp mitt yttre på ett helt unikt sätt, samtidigt som du varit en styrka för mitt inre. Vi har genom åren haft våra duster och jag har haft dagar då jag försökt leva utan dig och istället ersatt dig med någon annan, men i längden har det inte varit lönt för du fick alltid komma tillbaka till mig. Inget kunde trots allt ersätta dig. Med åren har ändå min längtan att igen få gå min egen väg växt allt starkare och jag kände att det började bli dags att ge upp vår relation. Efter att ha samlat modet, beslöt jag att det är nu det gäller. Nu ska jag klara mig på egen hand. Jag antar att den här första tiden kommer vara lite tyngre och det kommer svida, men de säger att tiden läker alla sår. Jag kan inte garantera att vi aldrig blir partners igen, kanske vi hittar tillbaka till varandra ännu på ålderns höst, en det får tiden utvisa. Men vill ännu tacka dig för dessa 15 år som du varit mig nära. Tack kära glasögon för den här tiden, men nu är det dags att se livet igen helt genom egna ögon.

19.1.17.1

Styrka och balsam för kroppen

En riktigt skön helg har vi haft här i huset. Lördagen var lugn och vi bakade chokladmuffins till kaffet med svärföräldrarna som kom till oss på kvällen. Jag hann till och med sitta vid pianot en bra stund medan Lillis sov sin middagsvila. Trots att jag undervisar piano tre dagar i veckan så finns inte tiden att spela egna stycken alltid där, men i år ska jag satsa mer på det igen. Ett nytt stycke varje månad är tanken.

IMG_20180114_221451.jpg

IMG_20180113_233541.jpg

Idag började jag dagen i skidspåret och stakade ytterligare 12km till månadens saldo. Sedan har det följt mycket lek, lite stickning, soffhäng och en hel del lugn och ro precis som en söndag ska vara. Ikväll tog jag mej själv i kragen igen och åkte på vårterminen första StrongByZumba-pass. Nu är jag däremot helt slut i kroppen så får se om jag kommer mej upp ur sängen alls imorgon. Lämnade nog en stund efteråt på mera röjning, men för hoppningsvis hjälper bastun lite att mjuka upp musklerna lite mera. Borde ju sova gott inatt iaf.

IMG_20180114_214015.jpg

”Hej hej pappa!”

Ännu en natt och en dag innan Älsklingen äntligen kommer hem från arbetsresan. Känns oerhört länge sedan han åkte, men samtidigt går dagarna ganska fort när man ändå jobbar flera dagar i veckan. Vi har dessutom pratat med Älsklingen flera gånger via videosamtal. Tack för den moderna tekniken vet jag. Lillis har fått se och prata med pappa, berätta vad som hänt, kramat och pussat honom (eller iaf plattan). Visserligen är det lite svårt att hållas still långa stunder när man pratar, eller att ens hålla plattan i still eller i rätt vinkel så att hon också syns i kameran, men att hon fått se och prata med pappa live tror jag varit väldigt bra för henne som ändå ännu är så liten att kunna förstå att pappa bara är på arbetsresa och att han nog kommer hem snart.

Oktoberplaner

Måndag, ny vecka och ny månad. Efter en bra helg inleder vi veckan med att vinka hejdå till maken som åkte iväg på arbetsresa allt för många dagar. Så nu är det tjej-tid som gäller i detta hushåll. Jag, Lillis och kissekatten vår. Hur ska det gå? Nånej, det ska nog gå hur bra som helst, och för hoppningsvis snabbt också för det är alltid lika tråkigt att ha Älsklingen borta.

Men mycket roligt har jag/vi ändå framför oss både kommande veckan och under resten av månaden. Men mellan allt skoj, vardagssysslor, jobb och fritid ska ändå lite praktiskt ske här hemma också. Eftersom november kommer gå till Skymning Gryning så ske höststädningen ske nu i oktober. Fönstren ska tvättas, dammet torkas och golven ska skuras. Har fyndat nya gardiner till vardagsrummet, men de är fortfarande för långa så de ska först korta av. Men när allt detta är gjort ska väl huset hållas städat och fint till jul? (eller hur är det med en ett och ett halvårigt yrväder i huset? *höhhö*)

För att pigga upp detta mörka ruskiga höstväder som oktober gett oss från början, ska vi pigga upp stämningen med en bild från sommaren..

2.10.17.jpg

 

Torsdagströtthet

Den här veckan har jag nog fått känna på den verkliga småbarnsförälder-tröttheten. I samband med att vi försöker avvänja Lillis från att komma och sova halva nätterna med oss har det också blivit en del vak-timmar under den här veckan. Att jag dessutom har fått en början till en förkylning (som jag hoppas inte slår till så hårt) har ju inte precis hjälpt till. Nu har ju det inte varat så länge ännu men idag har jag nog varit väldigt mosig i hjärnan. Har bland annat upprepade gånger totalt glömt bort morgondagens jobb-happening, och bara en stund efter att vi diskuterat skjutsar så säger jag till en kollega ”hej då, trevlig helg”, då en annan kommer emot och säger ”syns imorgon”. Min förvånade och rätt så förvirrade min borde ha dokumenterats men två sekunder senare slår det mig att jag igen glömt hela faderullan….nå kunde ju vara värre saker jag glömmer bort (eller mera livsavgörande saker jag jobbar med), men den mosiga och råddiga hjärnan har nog spelat lite spratt idag…

21.9.17.1

Som tur fick jag spendera eftermiddagen med min lilla älskling. Lek, bus och lite äventyr ute i höstsolen var nog botemedlet idag, för väl på föräldramötet på dagis ikväll var jag hur pigg som helst…

21.9.17.2

21.9.17.3

Men nu har nog hjärnan sagt gonatt redan, så nu blir det nog att krypa till kojs för att (förhoppningsvis) vara pigg och glad med jobbgänget imorgon.

Från soffmorgon till bus-kväll

Denna fredag inleddes med en slö morgon i soffan. Lillis vaknade redan vid klockan sex och skulle bestämt upp trots att hon var så trött att hon kunde gott och väl sovit två-tre timmar till. På soffan somnade hon trots allt inte även om vi bäddat med både filt och kuddar, men lite lugn och ro hade vi iaf. Kissekatten däremot sov hela förmiddagen på soffkanten.

Eftermiddagen och kvällen har däremot varit desto mera fartfylld. Vi har både varit ut på cykeltur, plockat nya rönnbärskvistar och busat i mängd och massor. Ni som följer mig på Instagram så får en liten inblick i vår busiga kväll på insta-stories. Men kan väl bara säga att hon och jag är ganska lika till annat än utseendet också, däremot förstår jag inte varifrån hon fått sin konstanta energi ifrån…

Nu väntar fredagsmys med fångarna på fortet och kokosbollar. Ha en skön fredagkväll!