Helgen med oratorie-familjen

Vilken helg det varit. Tre dagar, tre städer och fem fullsatta konserter (eller egentligen fyra dagar, sex konserter, för vi hade ju en konsert i Jakobstad på torsdagen också…) Ord kan inte beskriva helgen, men det har varit oerhört roligt, givande, tungt och fint. Vi kan verkligen börja säga att vi blivit en oratorie-familj. Det är ingen skillnad på om man sitter i orkestern, sjunger i kören, är en av dem som gjort verket eller är solist, vi är alla en del av samma stora familj. Så tacksam att just jag får vara med i detta projekt. Har fått flera väldigt fina vänner och kollegor som jag ser fram emot att få jobba med om och om igen i olika sammanhang. Nu är det ju dessutom tur att vi fortfarande har sex föreställningar kvar…

Helgen var visserligen tung, att köra från Österbotten ner till Ekenäs, ge två konserter, köra vidare till Åbo, sova på hotell, åka över med färja till Mariehamn, ge en konsert, ta nattfärjan tillbaka till fastlandet, köra till Borgå, ge två konserter och sedan ännu köra hem till Österbotten tillbaka är ingen lugn och vilsam turné. Fredagen var tuffast för ansiktsmusklerna med övning och två konserter tätt inpå varandra, medan lördagen var tyngst för psyket med ändå rätt mycket väntande och kanske lite för lite sömn. Men att det varit tufft väger ändå inget emot den respons vi får från konserterna eller den glädje och njutning det är i att spela konserterna. Kan verkligen inte lägga ord på hur det är att vara med mitt i alltihopa, men kan försöka förklara det med några bilder från helgen i alla fall.

dav

bty

dav

dav

dav

dav

dav

dav

bty

Annonser

Turné på Åland

Hej hej från Åland och Skymning Gryning turnén! Vi hade igår två smockfulla konserter i Ekenäs kyrka och i morse steg vi på färjan över till Mariehamn. Här har vi en konsert ikväll som också är nästan slutsåld, har inte helt koll på antalet sålda biljetter, tror det fanns en del ledigt ännu men det är också den största salen vi spelar i…

dav

Idag har vi haft bra med tid här innan konserten så vi har bra hunnit fixa till oss, vila och sedan värma upp innan soundchecken och konserten. Skönt det, eftersom vi igår knappt hade tid att klä på oss konsertkläderna då det strulat till sig lite under soundchecken. Men sånt är väl turnélivet, ibland stressigt och ibland mycket väntande.

Ikväll stiger vi igen ombord på färjan som tar oss vidare till Helsingfors, varifrån vi imorgon åker till Borgå. Nu ska jag gå och värma upp för kvällen.

IMG_20171118_155019.jpg

Föreställning nummer nio

Då drar vi igång lite skymning gryning igen. Nionde föreställningen spelades ikväll och tidigt imorgonbitti är det dags att hoppa på turnébussen. Först på tur är Ekenäs, på lördag far vi över till Åland och Mariehamn, och söndagen spenderas i Pargas. En tuff helg med sammanlagt fem föreställningar, men vi ska nog ha sååå roligt!

IMG_20171116_182417_373

Ikväll kändes det som en hel halv evighet sedan vi spelade senast, trots att det bara var tre lediga dagar här mellan föreställningarna. Men kvällen gick riktigt bra, och tror helgen också kommer gå precis lika bra även om vårt schema är lite skrämmande tajt på vissa ställen. Men nu borde jag verkligen packa väskan för det är tidig väckning imorgonbitti.

Inte släppa fokuset

12.11.17

Sedan i tisdags har jag spenderat varje dag i Schaumannsalen, och nu i helgen har det dessutom blivit hela dagar. Nu har vi ju då visserligen också haft två genrep plus åtta föreställningar. Helt otroligt, egentligen att vi redan haft å-t-t-a föreställningar. Åtta så gott som fullsatta föreställningar. Några ströplatser har funnits lediga på t.ex torsdagen och fredagen men både idag och igår har alla fyra blivit helt fullsatta. Att vi dessutom fått stående ovationer på alla föreställningar hittills är också otroligt roligt. Tänk att vi kunnat ge så många människor en så fin upplevelse, och ännu får vi göra detta tolv gånger.

Efter föreställningarna har det varit roligt att lyssna på publikens kommentarer. Folk kommer fram och tackar och säger att det var otroligt vackert. ”Mäktigt” är det ord jag hört flest gånger. På facebook har jag också följt med vad som kommenterats, och blir riktigt varm i hjärtat att läsa hur berörda folk blivit av det vi gjort. Visserligen är oratoriet Thomas och Thomas stora mästerverk, men som de själva säger så är deras del endast ord och noter på papper men vi alla i produktionen är med och förverkligar detta. Det är en fin känsla.

Nu kanske man kunde tro att för att vi fått så mycket fin kritik så kan man slappna av och bara köra på, men nej, det är snarare tvärt om. Nu har ju de flesta i publiken ännu högre förväntningar på vad de ska höra så vi får ju då skärpa till oss lite mera ännu för att leva upp till de förväntningarna. När man kör tjugo föreställningar av samma verk finns ju också risken att man släpper taget och tänker att ”men det här kan vi ju redan”, men samtidigt är ju då också risken för både större och mindre fel. Det har iaf jag själv märkt att när man förlitar sig på att man hör och kan när man skall komma in med nästa toner så missar man ändå infarten. Hände sig faktisk här en föreställning för både mig och han som spelar klarinett, på samma ställe satt vi båda och lyssnade på melodierna och sedan tänker vi båda typ ”här fattas något” och så inser man att det är ju vi. Men sånt händer även för de bästa får man väl säga och det var nog bara ett par långa toner vi missade och kom in för sent på, som tur. Och jo, vi skärpte till oss efter det, men just därför är det viktigt att koncentrera sig och fokusera lite mera för varje konsert, för det är då vi levererar, det är då vi spelar in till hjärtat och det är då som publiken kan gå ut och tänka att det var något mäktigt.

Dubbelt upp i dagarna tre

Har blivit alldeles paff över hur många det är som velat följa med här på bloggen hur det ser ut från min synvinkel i Skymning Gryning. Gläder mej verkligen, så välkomna med bara!

En fjärdedel av föreställningarna spelade, eller över egentligen för vi har bara fjorton kvar. Både idag och igår har vi kört med dubbla föreställningar och imorgon blir det likadant. Tufft är det och kan ju inte påstå man har mycket annat i tankarna än oratoriet just nu, men det gör absolut inget för det är så himla roligt att vara med!

Att spela dubbla föresällningar blir tufft både för kroppen och knoppen. Men för tillfället vet jag inte om det är ansiktsmusklerna eller ryggen som får jobba mest. Eller jo, ansiktet jobbar mest men ryggen är mest sjuk, har fått såna otroliga spänningar i de muskler som sitter under skulderbladen (de är dom man bär upp instrumentet med), plus att jag säkert spänner ryggen lite väl mycket då stolen jag sitter på har en liten bakåtlutning. Fick en första hjälpen massage av en i orkestern, men ska nog bli skönt med en varm bastu ännu ikväll, och lite mobilat på till natten så ska vi se om det är bättre imorgon.

IMG_20171109_183956.jpg

Att vara oboist betyder ju inte bara att man får (iaf i detta verk) en massa fina solon att spela, utan man har ju också ett litet press på sig att hålla tonen vacker och intonationen i skick (dvs. att inte spela falskt eller för högt). Detta gör ju då också att man blir tvungen att hålla munstycken/rören i skick, så idag och igår har jag suttit och täljt på nya rörblad som jag sedan (om de blir tillräckligt bra) provspelar lite i ett par delar av verket. Idag lyckades ett så vi ska se hur det känns imorgon om det då kunde bli mitt nya solo-rör. Lät iaf lovande men de brukar ha en tendens att ändra från dag till dag och speciellt efter att man börjat spela in dem lite. Men hoppas kan man ju alltid…

”En minut kvar orkestern…”

Det går ett härligt sorl bland människorna backstage. Kören har redan sedan en stund tillbaka ställt upp sig på led, redo att gå in på scenen. Vi musiker står lite här och var i olika stora grupper och pratar med varandra, en del berättar halvdåliga musikerskämt (nåt som brukar höra till innan spelningar) andra pratar frisyrer eller klädseln. Lite komiskt ändå att orkestern är allt annat än i ordning  för att gå in, för vi ska ändå gå in först på scenen. Solisterna står också bland oss backstage och deltar i diskussioner. Thomas Lundin går lite nervöst runt bland oss och jag tar tillfället i akt och frågar om han är den som är mest nervös av oss. ”Jag tror det” säger han, mannen som aldrig brukar vara nervös när han själv ska upp på scenen, men nu verkar det svårare att släppa (Thomas egna ord) men tycker det är fullt förståeligt, det är ju ändå hans och Thomas Enroths verk som nu ska spelas. Deras skuta som ska sjösättas…

”Fem minuter kvar hör ni”, ropar någon och en stund senare börjar det höras mera schhh ljud här och var. Tre minuter kvar, och det börjar väl kännas lite småpirrigt men känns ändå ganska lugn. Det jag själv är mest nervös för är första tre tonerna. Jag har äran att få spela ett stort solo i ouvertyren, så med andra ord, första solotonerna som hörs i hela verket är det jag som spelar. Det som gör mig nervös är egentligen inte själva solot utan det faktum att jag börjar på ett lågt h, som är näst lägsta tonen man kan spela på oboe, och den är inte alltid den lättaste att få till på ett mjukt och lätt sätt utan att kixa (dvs. få den att ljuda utan andra ljud i början eller ”smälla till”)…

”En minut kvar orkestern”, ropar våran konsertmästare Krista. Liten stund ännu och sedan är det dags att gå in. Trots att vi stått lite huller om buller går vi sedan in på scenen i den ordning vi sitter. Publiken applåderar och jag sätter mig, tar fram munstycket ur lådan, knäpper på stäm-mätaren och utbyter några blickar med Krista att ska vi verkligen stämma nu när publiken applåderar då kören ställer upp. Men vi gör det och jag spelar ett A som jag brukar…

Inledningsvideon kör igång och det är nu det gäller. När väl ouvertyren börjar så är koncentrationen på topp. Jag följer med taktslagen, räknar, andas, gör en sista snabbcheck på att oboen inte i misstag heller är snett ihopsatt. Räknar vidare tre-två-tre-fyr, fyra-två-andas-ladda…och så börjar jag mitt solo. Felfritt börjar jag och kan lugna mig en aning och njuta av resten av solot också.

Så kör vi på, del efter del. Solisterna kommer in, sjunger sina delar, kören sjunger, vi spelar, laddar upp för mindre solon igen, andas ut mellan varven och spelar vidare igen. Plötsligt är vi framme vid sista delen och sista tonerna. Applåderna ljuder, publiken stiger upp och man är nästan lite paff. Är det slut redan? Det gick ju såå bra! Vi tackar och kör sedan en liten encore och får ännu lite fler applåder…känslan i rummet är nästan magisk kan jag säga.

9.11.17.2
En obligatorisk selfie innan konserten…
9.11.17.1
Och så vår dirigent Nils-Petter Ankarblom samt solisterna Margaretha Nordqvist, Therese Karlsson, Sören Lillkung och Erik-André Hvidsten efter premiären.

Nu kör vi!

Frisyren ja, den blev riktigt bra, flätat igen än gång, men flätor är ju både snyggt och praktiskt. Visserligen fick jag reda på att vi inte idag ännu skulle ha konsertklädsel, men det är ju ändå alltid roligt att vara snygg i håret…

Men nu är vi på gång och om bara en liten stund börjar vi med genrep och första genomgången…

IMG_20171107_172158.jpg