Toner som berör

skymninggryning.jpg

Tjugo gånger hade jag äran att börja konserterna med solo-toner. Tjugo gånger fick jag vara mer eller mindre nervös för just de tre första tonerna innan det sedan flyter på nästan av sig själv. Egentligen flöt det nog aldrig helt av sig själv, utan varje gång har jag fått leva mig in i musiken för det är ju först när man spelar från hjärtat som det berör. Och just det är vad jag vill göra med musiken jag spelar. Spela in i hjärtat på folk och beröra dem. Och det har jag verkligen fått göra tack vare de underbara toner som komponerats till Skymning Gryning. Dessutom har jag fått göra det tillsammans med ett gäng helt underbara människor. Många har fått alldeles speciella platser i mitt hjärta och är tacksam och glädjefylld över att veta att vi kommer göra mycket tillsammans ännu i framtiden.

24312718_1530277990388678_5996895566572095654_n

Känslan man får när folk berömmer ens spelande är väldigt fin, blir väldigt personligt men också väldigt svår att beskriva. Jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång någon tackar för de vackra tonerna eller när någon säger hur otroligt fint jag spelar. Fick också frågan idag av en som undrade om jag aldrig spelar fel, då började jag nog bara skratta, för visst gör jag det, precis som de flesta andra musiker. Jag tar aldrig för givet att jag spelar rätt, vackert eller i ton med andra utan jag jobbar hela tiden för att det ska bli vackert, rätt och i ton med andra. Jag vill ha en själ med i varje ton, såväl på långa solofraser som på enstaka toner som skapar klangen i orkestern. Är kanske lite väl självkritisk ibland också, men samtidigt behövs det också med ett så känsligt instrument som oboen är. Men varje ord jag fått under den här orkesterperioden bevarar jag i mitt hjärta, och hoppas jag får beröra alla igen vid något tillfälle.

keep-calm-and-play-oboe-43

Så den här perioden må vara vid sitt slut, men som vi konstaterade med ena Thomas idag är att nu avslutar vi detta med ett utropstecken, och klickar sedan för ett styckebyte, för trots allt kommer vi fortsätta härifrån med någonting, någonstans och någon gång. Puss och kram till er alla! /oboisten

9.11.17.2

Annonser

Dubbelt upp i dagarna tre

Har blivit alldeles paff över hur många det är som velat följa med här på bloggen hur det ser ut från min synvinkel i Skymning Gryning. Gläder mej verkligen, så välkomna med bara!

En fjärdedel av föreställningarna spelade, eller över egentligen för vi har bara fjorton kvar. Både idag och igår har vi kört med dubbla föreställningar och imorgon blir det likadant. Tufft är det och kan ju inte påstå man har mycket annat i tankarna än oratoriet just nu, men det gör absolut inget för det är så himla roligt att vara med!

Att spela dubbla föresällningar blir tufft både för kroppen och knoppen. Men för tillfället vet jag inte om det är ansiktsmusklerna eller ryggen som får jobba mest. Eller jo, ansiktet jobbar mest men ryggen är mest sjuk, har fått såna otroliga spänningar i de muskler som sitter under skulderbladen (de är dom man bär upp instrumentet med), plus att jag säkert spänner ryggen lite väl mycket då stolen jag sitter på har en liten bakåtlutning. Fick en första hjälpen massage av en i orkestern, men ska nog bli skönt med en varm bastu ännu ikväll, och lite mobilat på till natten så ska vi se om det är bättre imorgon.

IMG_20171109_183956.jpg

Att vara oboist betyder ju inte bara att man får (iaf i detta verk) en massa fina solon att spela, utan man har ju också ett litet press på sig att hålla tonen vacker och intonationen i skick (dvs. att inte spela falskt eller för högt). Detta gör ju då också att man blir tvungen att hålla munstycken/rören i skick, så idag och igår har jag suttit och täljt på nya rörblad som jag sedan (om de blir tillräckligt bra) provspelar lite i ett par delar av verket. Idag lyckades ett så vi ska se hur det känns imorgon om det då kunde bli mitt nya solo-rör. Lät iaf lovande men de brukar ha en tendens att ändra från dag till dag och speciellt efter att man börjat spela in dem lite. Men hoppas kan man ju alltid…

Nu kör vi!

Frisyren ja, den blev riktigt bra, flätat igen än gång, men flätor är ju både snyggt och praktiskt. Visserligen fick jag reda på att vi inte idag ännu skulle ha konsertklädsel, men det är ju ändå alltid roligt att vara snygg i håret…

Men nu är vi på gång och om bara en liten stund börjar vi med genrep och första genomgången…

IMG_20171107_172158.jpg

Övning med Skymning Gryning – ur en orkestermusikers synvinkel

Igår kväll körde jag till Jakobstad för vår andra orkesterövning inför Skymning Gryning. Skymning Gryning är ett nyskrivet oratorium som en hyllning till Finlands 100-års jubileum. Personerna bakom verket är Thomas Enroth (musik), Thomas Lundin (Text) och Nils-Petter Ankarblom (orkester arrangemang), och måste säga att verket är helt underbart! Texterna, melodierna, kören, musiken, ja det är en ära att få sitta med i hela produktionen. För sitter det gör jag ju, i orkestern, jag är en av de handplockade musiker som fått komma med i den nybildade symfoniorkestern Aurora Finlandica.

skymninggryning

Igår kväll hade vi då som sagt övning, första övningen tillsammans med dirigenten, solisterna och kören, och kan väl sammanfatta övningen med ett wow! Visst blev jag förtjust i allting redan när jag lyssnat på musiken, ännu mera när vi haft första övningen och nu är jag väl frälst (eller hur man nu ska uttrycka det..?). Att få sitta i en orkester och ha en 60-mannad kör bakom sig plus då fyra fina solister ”i fören” är en fantastisk upplevelse, visst har jag gjort det tidigare, men det är något speciellt med såväl nyskrivna verk som verk på svenska. Att det är så nytt nu och ett jubileums-projekt gör väl att alla är med lite extra mycket. Det finns inte ännu några ”men såhär brukar man alltid göra” eller ”vi gör det nu för att det hör till”, utan det är mera drivkraft bakom det hela.

Men övningen igår gick verkligen över förväntan. Liten oro hade jag att hinner vi få ihop allt med endast en gemensam övning innan genrepet som vi har den 7 november? och sedan premiär den 8 november. Men jodå, det kommer gå galant! Vi började kvällen med att öva endast orkestern, senare kom solister med och vid slutet av kvällen kom också kören med, så det blev i slutändan 4,5 timmar intensiv orkesterövning, inte illa det, men det känns i kroppen ska jag tala om för er. Ni som trodde att det är ju bara att sitta och spela lite musik när man sitter i en orkester trodde fel. För det första krävs det ganska mycket av hjärnan att vara skärpt hela övningarna, man har ju inga slöpauser när man har paus utan det räknas takter och man lyssnar och följer med hela tiden, och när man spelar sin stämma ska man ju såväl lyssna på sig själv, på sina medmusiker och i detta fall också på kör och solister. Sedan har man alltid ett öga på dirigenten och ett på noterna. Kroppen jobbar ju också, inte bara sittmusklerna, utan hela övre kroppen jobbar ju när man spelar blåsinstrument, magmusklerna, ryggen, armar och fingrar, lungorna och fram för allt ansiktet, så visst jobbar man när man spelar och det känns. Men det känns bra även med träningsvärk.

26.9.17.2.jpg

26.9.17.1

Dirigenten för det hela är Nils-Petter Ankarblom, en fenomenal konstnär skulle jag vilja kalla honom. Jag har spelat med väldigt många olika sorters dirigenter, och han toppar dem nog alla med hur lätt det är att spela till hans ledning. Själv brukar jag vara väldigt nervös av någon orsak vid första övningarna med en ny dirigent och spela på tok för dåligt och inte alls hänga med trots att jag egentligen kan stämmorna väldigt bra. Nu var det inte alls så, utan snarare tvärt om. Han var lätt att följa, tydlig, hjälpte där det behövdes, visade och sade vad han ville och tyckte också att han såg alla musiker som personer, inte bara som ”hon som spelar oboe”, eller ”violinisten i bakre raden”, plus att han både är trevlig och har humor. Så det ska bli väldigt roligt att få vara med i denna produktion.

En kort videosnutt (via insta-stories) från slutet av övningen, och från min synvinkel i orkestern. Och nej det är ju inte jag som spelar solot här utan min fina klarinetist-kollega…

Premiär har vi som sagt den 8 november i Schaumanns salen i Jakobstad. Efter det blir det ännu 19 föreställningar runt om Svenskfinland (inklusive Åland), så rekommenderar varmt att ni kommer och lyssnar. Vill också poängtera att även om det heter ”oratorium” är det varesig något ”kyrkligt” musikverk eller något ”gammalt svårförståeligt klassiskt verk”, utan vacker nyskriven musik som jo kan klassificeras klassiskt men det är allt annat än svårförståeligt. Vackert det är vad det är! Ni får dessutom följa med mig lite mera bakom kulisserna sedan i november när vi drar ut på turné. Skoj eller hur?